Jan Peter hittade tillbaka till barndomens Gud

Jan Peter Österberg växte upp i en troende familj. Han försökte leva ett kristet liv, men hamnade
på villovägar. I december 2007 mötte Gud honom på ett alldeles speciellt sätt och idag är Jan Peter en ny människa.

Jag träffar Jan Peter Österberg, 28, en solig julidag i Karis. Han har just varit och satt upp ett evangelisationstält på etnofestivalen Faces, som årligen hålls i Billnäs. Vi sätter oss på en gräsmatta mitt i stan och börjar prata.
Jan Peter kommer från en kristen familj och gick i kyrkan under sin uppväxttid. Han berättar att barnlägren på bland annat Fritidsgården i Sundom betydde mycket för honom och att han har många goda minnen därifrån. Som barn gav han sitt liv åt Jesus på ett av lägren och i tonåren gick han i Missionskyrkans skriftskola, där han också blev döpt.
– Jag ångrar inte att jag lät döpa mig, fastän min tro sviktade mycket efter det, säger Jan Peter. Många kanske tycker att man borde vänta med att döpa sig tills man är mer stabil i sin tro, och det kanske stämmer. Men jag försökte nog leva ett kristet liv trots att jag kom lite på villovägar…

Levde i världen
I tonåren kände Jan Peter att han ville pröva sina vingar och tog en del inte så kloka beslut. Gymnasietiden innebar mycket festande och supande. Han började röka hasch och det fortsatte han med även efter gymnasietiden. Han flyttade till Helsingfors och levde ett världsligt liv där det inte fanns plats för Gud. Trots det säger han att han ändå bad nu och då.
– Jag hade kvar någon slags barnatro, men jag var kanske arg på Gud. Innerst inne visste jag att det jag gjorde var fel, men samtidigt var jag blind, jag kände inte sanningen.
I samband med att Jan Peter flyttade till Vasa började han mer och mer fundera på om det inte fanns något mer med livet. Under den här tiden var det många i hans hemförsamling som bad för honom. Han berättar att då hans föräldrar besökte en kyrka under en resa till södern var det en person som profeterade för dem att någon närstående skulle hitta tillbaka till Herren. Men Jan Peter var låst. Han hade väldigt lite kunskap om sanningen och livet i världen lockade. Han hade också en dålig umgängeskrets.
– De vänner jag hade var äkta och goda vänner och jag ber fortfarande för dem, men många av dem påverkade mig på ett negativt sätt. Bland dem fanns en del knarkare och sådana som suttit i fängelse.

Fick en ny start i livet
En kväll i december 2007 satt Jan Peter ensam hemma i sin lägenhet i Vasa och skulle just röka lite marjuana. Han skulle just tända på då han blev avbruten. Teven var påslagen på en svensk kanal som visade ett sekulärt underhållningsprogram där en del kristna artister brukade uppträda
– Plötsligt kom den Helige Ande över mig och fyllde mig med en otrolig kärlek och löste mig från alla mina bojor. Jag hade haft panikångest, jag fick inte alltid mina räkningar betalda, jag hade olika missbruk – men med ens var jag fri!
Jan Peter fick en ny start i livet. Han fick ett jobb och började gå på ungdomssamlingar med jämna mellanrum. Efter något år flyttade han till Åbo där han bodde tillsammans med två vänner. En av dem gav honom ett Nya Testamente, som han bokstavligen slukade. Han hade en sådan hunger efter sanningen att han bara läste och läste och fick svar på många frågor.
– I början hade jag ganska stor syndanöd och fick bearbeta en hel del saker som gått fel i mitt liv. Samtidigt pågick en andlig kamp. Trots att jag fick svar på många av mina frågor hamnade jag ibland på fel spår. Bland annat så lyssnade jag på sådan musik som inte var bra för mig. Vad är det för idé att mata sig med gott bröd om man samtidigt äter dåligt?
Jan Peter upplevde också en stor nöd för de vänner han haft och han bad väldigt mycket för dem. Han läste i Bibeln om att vinna själar för Gud, men den bördan blev för stor för honom att bära. Han tog på sig för mycket, vilket ledde till att han blev utbränd. Han insåg att han först måste bygga upp sig själv och få balans i livet.

Berättar för andra om Jesus
I Åbo kom Jan Peter med i Friförsamlingen, Friffe, och var med i en bönegrupp där. Han berättar att det var väldigt få gånger som alla inte var på plats då de träffades för att be. De här samlingarna betydde mycket för honom. Jan Peter har också varit med och evangeliserat på gatorna i Åbo.
– Jag har fått träffa människor som jag kunnat vittna för och berätta om hur Gud mötte mig. Idag är några av dem med i någon församling. Det är härligt att se att Herren leder hem borttappade människor, att det man gör bär frukt!
Jan Peter säger att han blev ledd av Gud till etnofestivalen Faces. Gud talade till honom och sade att han skulle ta kontakt med en pastor. Pastorn skulle i sin tur ge honom telefonnumret till en person som arrangerar ”outreach” under festivalveckan. Under de senaste åren har han varit med på Faces och talat med människor om Jesus.

Ville skjuta upp beslutet
Jan Peter säger att han aldrig kände sig föraktad eller fördömd av andra i församlingen under den tid han var på villovägar. Däremot upplevde han att beslutet att följa Herren var tungt. Då han gick på gudstjänster eller möten så fick han ofta sådan ångest att han måste gå därifrån.
– På något sätt ville jag skjuta upp beslutet att lämna mitt liv åt Gud. Jag ville se något annat. Jag gled mot världen helt enkelt därför att det finns saker i den som frestar. En annan aspekt är att jag då tyckte att jag levde rättfärdigt fastän jag levde som jag gjorde.
Visst fanns det kärlek bland Jan Peters icke-troende vänner också, relationerna var äkta, även om de inte följde kristna normer och regler. Orsaken till att han gled bort från den kristna tron var inte att han kände att han inte passade in, utan att han inte tog ett beslut att leva ett liv till Guds ära.
– Jag levde i självförnekelse. Man kan inte leva som jag gjorde och ha ett bra andligt liv.

Andlig stenåker
Jan Peter säger att han aldrig hade något emot kristna, men att det var jobbigt då folk försökte dra med honom på en massa kristna evenemang. Han kände att om han överlät sitt liv helt åt Gud skulle han vara tvungen att ge upp alla sina icke-kristna vänner och det liv han hade med dem.
– Jag är uppvuxen i Sjundeå och andligt sett är det en stenåker – där finns ingen frikyrklig verksamhet överhuvudtaget. I Svenskfinland måste man ofta gå till en församling som är på en annan ort än den man bor på, vilket inte är detsamma som att gå till en lokal församling. Då kan det lätt bli så att man lever en form av dubbelliv. För mig  resulterade det i att jag inte delade tron med alla vänner i skolan när jag var ung.
I den församling Jan Peter gick som barn och tonåring fanns det få personer i hans egen ålder och eftersom han vant sig vid att inte direkt leva ut sin tro i vardagen så kändes steget väldigt stort att söka sig till en cellgrupp eller församling då han blev äldre.
– Jag hade svårt att hitta in i någon församling. Mycket av församlingsverksamheten går ut på att pastorn står längst fram och förkunnar, medan resten sitter och värmer bänkarna. I frikyrkorna har vi en liturgi som vi följer där kanske bara några få är engagerade. Det kan vara svårt för någon att komma in.
– Men jag kan inte skylla på att det varit fel på verksamheten. Jag har helt enkelt vuxit upp i stenåkern.

Det handlar om relationer
Vi börjar tala om orsakerna till att många människor som varit aktiva under barndomen faller bort från sin tro under ungdomstiden. Jan Peter säger att det till en viss del har att göra med att man är mer lojal mot de vänner man har utanför församlingen än mot det fåtal vänner som kanske finns i församlingen. Klasskamraterna blir på sätt och vis ens ”församling” och man känner samhörighet och klassanda med dem.
Jan Peter tycker också att det är viktigt att kunna kommunicera med ungdomarna på ett språk som de förstår och att de får den respons de behöver. Många kan känna att generationsklyftan blir för stor om de äldre i församlingen inte alls förstår sig på ungdomarnas värld där exempelvis tv-spel och extremsporter är ett viktigt inslag för många.
– Samtidigt så vill jag inte tro att det enbart handlar om att tala rätt språk. Jag tror inte att det är så att om man inte talar ungdomarnas språk så kan man inte nå dem, utan jag tror att Herren kan tala genom vem som helst. Han talar till ungdomar genom de människor som vill vara ljus och ställa sitt liv i Herrens tjänst. Det handlar om att bygga starka relationer. Ungdomar som vuxit upp utan regler och normer behöver starka föräldragestalter när de kommer till insikt om vem Gud är. Då är Guds rike det viktiga, inte det rätta språket.
Jan Peter betonar vikten av att inte sätta verksamheten i centrum, utan att allt andligt arbete måste utgå från en genuin längtan att möta individer. Det handlar om relationer.
– De flesta i församlingen älskar dem som kommer dit så gott de kan, men det är inte alltid som församlingen genomsyras av Guds kärlek till människorna. Jag tror ändå på församlingen och tycker det är väldigt viktigt med enhet.

Satsa på familjerna!
Att det finns en lokal församling att gå till är något som Jan Peter anser är viktigt. De äldre i församlingen har en viktig uppgift i att be för ungdomarna och be emot allt det som världen lockar dem med.
– Det gäller att avslöja de lögner världen lockar med, det finns mycket som kan leda ungdomar åt fel håll. Det är viktigt att leva i sanning! Det finns bara en grund och de som en gång haft en kristen tro vet det, men de lever i förnekelse och är inte uppriktiga mot vare sig Gud eller sig själva. Det vore bra att kunna avslöja lögnerna innan ungdomarna faller i träsket…
Starka familjer är en av nycklarna till detta. Det är viktigt att satsa på familjerna, att barnen får lära känna Jesus och att vårda familjerelationerna.
– Det gäller att stå emot den onde som försöker splittra familjer genom att förstöra relationerna, genom lögn och genom att väcka frustration mellan familjemdlemmar.
Att satsa på familjerna är något Jan Peter brinner för. Han håller på och utbildar sig till att jobba med barn och unga och hoppas att hans egna erfarenheter kan vara till hjälp och stöd för andra och att han kanske lättare kan förstå ungdomar som går igenom liknande saker som han gjort.
– Jag har gått igenom svåra saker, men Herren förlöste mig från allt och jag fick börja om mitt liv och leva med Gud i vardagen. Idag är jag fri och jag är så tacksam till Gud för livet!

TEXT: ELNA ROMBERG
FOTO: CHRISTOPHER ROMBERG

Texten är publicerad i En Väg nr 8/2011.