"Det bästa ligger framför"

Fyrtiofem år har hunnit gå sedan Olof Göthelid landsteg i Mariehamn med sin familj. Då visste han inte att tjänsten som pastor på Åland var startskottet för ett nytt liv i Finland. Idag kallar sig Olof finlandssvensk och några planer på att återvända till hemlandet Sverige har han inte heller som pensionär.

1986, i En Väg nr 6, erkände Olof Göthelid att han kanske nog höll på med lite för mycket på en gång. Idag, som 76-årig pensionär, har Olof fortfarande en ganska välfylld almanacka. Han är församlingsledare i Sibbo friförsamling och ordförande i styrelsen för Soltorp rf. (Och han sköter om flera ”sidouppgifter” som följer med de båda uppdragen.) Han är ledamot i ”några kommittéer och utskott” i MKF och han predikar ofta. Plus en del annat...   
Jag kan inte låta bli att undra var Olof hämtar, och genom tiderna har hämtat, kraft till alla åtaganden?
– Glädjen över att på ett litet hörn få vara med och handlägga Himmelrikets angelägenheter på jorden, i Guds stora världsvida församling, ger energi!
Grunden till glädjen och energin menar Olof att är Guds ledning, Jesu närhet och Den helige Andes vittnesbörd – en levande kontakt och relation till den himmelska världen.
– Och bönen, Ordet och gemenskapen med många uppmuntrande människor är också viktiga komponenter i helheten!

Affärsmannen blev pastor
Men låt oss ta det från början. Olof föddes 1935 och växte upp i Götlunda i Sverige. Hans föräldrar var troende och aktiva inom Svenska Missionsförbundet (SMF). Även Olof lämnade sitt liv åt Gud – ”den första gången”, som han själv uttrycker det, som 15-åring och ”den andra gången” som 18-åring. I den närliggande lanthandeln arbetade Olof som ung, och det var också inom den branschen han såg sig själv i framtiden. Olof hade stora drömmar, det var affärsman han skulle bli.
Livet kom att få en ny inriktning på ett kristet läger som Olof var med på som 18-åring.
– Där lade Gud om mitt liv på 30 minuter, minns Olof. Under en bönestund på knä förstod jag att det var pastor jag skulle bli. Supermarketerna flög all världens väg!
Olof blev pastor inom SMF, han gifte sig med Gun-Britt och de bildade familj.
Under sin andra pastorstjänst fick Olof veta att Fria Missionsförbundet (FMF) i Finland hade sänt ut en förfrågan till systersamfundet i Sverige om att få ”låna” pastorer till några församlingar i Svenskfinland. Tanken på att arbeta i missionsförsamlingen i Mariehamn tilltalade Olof.
– Gun-Britt och jag bar på det här en tid. Borde vi inte meddela att vi är intresserade?
Men Olof berättade inte åt någon om sina funderingar. En tid senare var han med på pastorernas bönedagar där han mötte en profet han aldrig träffat förr.
– Profeten hade ett budskap åt mig: ”Det du bär i ditt hjärta, det är från Herren”. I senare bönedagar beskrev han händelser jag skulle få vara med om, som mycket riktigt blev verkliga femton år senare. Det här tilltalet kom att betyda mycket i mitt liv.
Samtidigt poängterar Olof att man alltid ska vara försiktig med att bygga sitt liv på profetior och att man bör komma ihåg att det finns variation i Guds sätt att tala och leda.
– Men i det här fallet bekräftade tilltalet min egen inre visshet och Guds ord… 

På rätt plats i rätt tid
Så drog familjen Göthelid iväg till Mariehamn. Det som från början var tänkt som ett lån visade sig vara upptakten till Olofs huvudsakliga livsgärning.
– I september i år är 45 år sedan vi landsteg i Mariehamn. Efteråt har jag förstått att det var då jag faktiskt lämnade Sverige.
Flytten till 1960-talets Finland medförde givetvis en hel del förändringar i livet.
– Inte minns man allt, men visst var det mycket som var annorlunda. Därmed inte sagt att det var sämre. Innan vi flyttade var det många i Sverige som upplyste oss om att vi skulle få det mycket sämre både ekonomiskt och socialt. Men nej  – vi har haft allt vi behövt!
Också andligt sett var det en annan atmosfär i Finland. Olof minns att här fanns mera av närhet, tro och öppenhet för vad Gud kan göra, trots små mänskliga resurser.
– Efter några år frågade någon från Sverige hur jag trivdes och jag svarade helt ärligt, ”det har jag aldrig tänkt på”. Vi var där vi skulle vara, enligt Guds tidigare tilltal och ledning.

Nytt mod och inspiration
Efter sju år som pastor i Mariehamn fick Olof förfrågan om att bli FMF:s missionsledare. Då hade han också hunnit med att vara FMU:s ordförande några år.
– Det var verkligen en frågornas tid, minns Olof. Jag hade en otrolig ångest över att ta ett beslut. Skulle jag svara ja eller nej?
En dag satt Olof på sitt rum i Mariehamn. Han slog upp Bibeln och blicken föll på Paulus’ ord i Andra Korintierbrevet, 11:28 ”jag måste ha omsorg om alla församlingarna” (enligt 1917 års bibelöversättning).
– Versen brann som av eld – bokstavligt! Budskapet var mitt i prick och jag förstod att jag skulle tacka ja. Rent fysiskt kände jag hur våndan jag burit på bara rann av!
Olof tackade med andra ord ”ja” till tjänsten som missionsledare för FMF. På den banan stannade han hela 28 år, ända fram till pensioneringen år 2000.
Då Olof axlade den nya rollen tyckte han att det fanns mycket av resignation inom samfundet, kanske en kvarbliven frukt från kriget. Därför blev en av Olofs hjärtefrågor att komma med nytt mod, inspiration och glädje.
– I början av min missionsledartid utfärdade jag därför ett påbud: ”Härefter är det förbjudet att säga vårt lilla förbund”. Jag är övertygad om att de ord man använder, i det här fallet ”vårt lilla förbund” bildar en tankekedja som vi sedan lever i och som binder.
 
Många trosunder
Andra frågor som låg Olof varmt om hjärtat var bland annat att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för tillväxt och att utöka den Yttre missionen – något som också lyckades.
– På 1970-talet fick vi uppleva en riktig missionsexplosion inom förbundet. I början av 70-talet hade FMF tre missionärer på Taiwan och efter 1975 tidvis en. Några år senare var vi involverade i ett dynamiskt och expansivt missionsarbete världen över! I efterhand har jag funderat hur vi egentligen kunde utöka arbetet så drastiskt… men det fungerade!
Olof är ännu idag övertygad om att vi bör tänka stort och se Guds möjligheter. Själv fick han med åren se många sådana trosunder, varav flera kommit att bli hans bästa minnen från den här tiden.
– Lärjungaskolans födelse 1975 till exempel! Och Soltorp, som kom i våra händer genom Guds ledning och under. I missionsstyrelsens sammanträde på Soltorp i september 1975 beslöts enhälligt att ”vi köper Soltorp”. Tro fanns men inga pengar. Tre månader senare när köpebrev skrevs kunde vi betala nästan hela köpesumman.
En annan trevlig händelse som Olof gärna minns är det ekonomiska undret som Sjömansro fick vara med om i början av 1990-talet.
– Övre våningen i kapellhuset hade totalrenoverats. PAF gav ett bra bidrag, men vi hade lån på nästan en miljon mark. En av de inneboende hade testamente till Sjömansro och kort innan han avled dog hans bror som han alltså fick ärva, utan att han visste om det. Det testamentet gav Sjömansro en miljon! Jag kan än idag känna den bubblande glädjen den dag alla skulder betalades!
- Den goda atmosfären i Missionsstyrelsen minns jag med glädje. Det var högtid varje gång. En ledamot sa att ”man är så uppbyggd och välsignad när man kommer från sammanträdena”.

Ser positivt på framtiden
En ledstjärna i Olofs åtaganden har genom alla år varit Maria, Jesus mor.
– När hon fick veta att hon skulle bli mor till Jesus, Guds son, kunde hon ha stängt dörren med orden ”det är omöjligt, jag har inte haft någon man”. Men hon frågade ”hur ska detta kunna ske?” och fick veta att ”för Gud är ingenting omöjligt”. Och hon stod till förfogande!
Denna berättelse i Lukasevangeliets första kapitel har Olof läst många gånger.
– Alltid har den uppmuntrat till tro, att också för oss är den enda möjligheten att stå till förfogande för Guds möjligheter, trots att vi oftast ser bara omöjligheter.
Med samma övertygelse ser Olof på framtiden och det fortsatta pensionärslivet.
– Jag hoppas att framtiden ska få vara lika spännande som livet hittills, och att min hustru och jag ska få ha det lika bra som nu! För församlingar och samfund vill man önska att den etiska oredan i tiden och ekonomiska kriser inte ska lamslå till girighet och till ovilja att göra Guds gärningar, både här hemmavid och i mission världen över. Det bästa ligger framför!

TEXT & FOTO: JESSICA TAIPALE

Texten är publicerad i En Väg nr 10/2011.